Émilie du Châtelet – matematikern som översatte Newton

I slutet av augusti år 1749 satt en 42-årig fransk adelskvinna vid ett skrivbord på slottet i Lunéville i nordöstra Frankrike. Hon var rädd att hon skulle dö. Bredvid henne på bordet låg en hög med handskrivna papper. Formler, grafer och matematiska figurer lyste i vaxljusets svaga sken. Det var hennes livs viktigaste arbete. Det hon ägnat fem år åt att fullborda. Émilie du Châtelet – en av historiens första kvinnliga matematiker – samlade ihop sina papper, tog fram ett ark av sitt gröna brevpapper och fattade en fjäderpenna. Sitt sista brev skrev hon till det kungliga biblioteket i Paris.

En priviligerad uppväxt

Émilie du Châtelet, född Le Tonnelier Breteuil, föddes 17 december år 1706 i Paris. Hon växte upp i en rik och aktad adelsfamilj. Därmed var framtiden i stort sett utstakad. Hon skulle lära sig kvinnosaker, som att dansa, sjunga och brodera. Hon skulle gifta sig, föda barn och sedan ägna större delen av sitt liv åt att njuta av livets goda.
    Émilie du Châtelet gjorde också allt det. Som vuxen sjöng hon i operor, gick på teater och roade sig vid det kungliga hovet. Men till skillnad från andra kvinnor i Europa vid den här tiden fick du Châtelet också en utbildning. Vid 12 års ålder kunde hon tala spanska, tyska, italienska, latin och grekiska. Författaren Voltaire (1694–1778) – som senare blev hennes älskare – mindes att hon i vuxen ålder kunde recitera hela stycken urVergilius, Horatius och Ciceros verk.
    Men skolor och universitet var stängda för flickor och kvinnor vid den här tiden. Sina akademiska kunskaper måste Émilie alltså ha skaffat sig på annat håll – troligtvis genom att sitta med på sin lillebror Theodores privatlektioner. Sådana lektioner slösade man inte på sina döttrar, men Theodore var ämnad för en karriär inom kyrkan och Émilie hade ynnesten att få sitta med när han undervisades i språk, logik och Euklidisk geometri.

Place des Voges i Paris där Émilie du Châtelet växte upp

Vid den här tiden var det också vanligt att överklassen arrangerade så kallade salonger. Det innebar att man bjöd in berömda, lärda män till sitt hem någon kväll i veckan för att höra dem diskutera något vetenskapligt eller kulturellt ämne. Émilies far anordnade en sådan salong i deras hem på torsdagar, där män från de kungliga akademierna bjöds in. Ingen av dem hade kunnat föreställa sig att Émilie du Châtelet en dag skulle bli en av dem.

Giftermål

Vid 18 års ålder gifte sig Émilie med markisen av Châtelet, Florent-Claude de Lomont (1695–1765) , som var general i den franska armén. På den här tiden var ett giftermål en affärsmässig förbindelse snarare än ett romantiskt förhållande. Markisen av Châtelet förväntade sig att hans hustru skulle föda honom arvingar och främja familjens rykte och ställning. Men så länge hon gjorde det, var det helt i sin ordning att – med behörig diskretion – ta sig älskare och roa sig i Paris nöjesliv.
    Émilie infriade de förväntningar som vilade på henne genom att med tiden föda tre barn. Liksom andra kvinnor i överklassen anlitade hon ammor och barnflickor. Barnen träffade hon vanligtvis bara vid kvällsmåltiden. Även som trebarnsmor kunde hon alltså fortsätta att ägna sig åt lättsinniga nöjen som shopping, operor och middagar i den översta societeten. Men det livet skulle snart förändras.

Ett intellektuellt uppvaknande

År 1732 var Émilie du Châtelet gravid med sitt tredje barn och lämnade Paris för att ta igen sig i staden Semur i östra Frankrike. Där träffade hon ett antal lärda män – en erfarenhet som förändrade hennes liv:

”Tillfälligheter förde mig i kontakt med lärda män; jag vann deras vänskap och märkte med största förvåning att de värdesatte denna förbindelse. Jag började tro att jag var en tänkande varelse.”
                         Ur förordet till Émilies översättning av Fable of the bees

När Émilie du Châtelet återvände till Paris år 1733 var hon en förändrad kvinna. Hon fortsatte visserligen att njuta av förströelser men ägnade inte längre större delen av tiden åt nöjen. Nej, något hade återuppväckt hennes intresse för matematik och hon anlitade matematikern och astronomen Pierre de Maupertuis (1698–1759), ledamot i den franska vetenskapsakademin, för att undervisa henne i avancerad algebra och geometri.
     Du Châtelets brev från den här tiden visar hur ivrig hon var att gå vidare i sina studier. Hon skrev ofta till Maupertuis, ibland tre gånger om dagen. Kunde hon komma förbi och ställa en fråga? Hade han tid att besöka henne för en lektion?
    En del menar att du Châtelet och Maupertuis hade ett romantiskt förhållande, men det finns det inga skriftliga bevis för. Snarare var nog Émilies ihärdighet ett tecken på hennes genuina intresse för matematik. När Maupertuis inte kunde undervisa henne så mycket som hon önskade anlitade hon i stället hans student Alexis Clairaut (1713–1765), och i ett porträtt av henne från den här tiden håller hon i anteckningar med geometriska figurer.

Porträtt av Émilie du Châtelet på 1730-talet, av F.B. Lepicié

Med sitt nyväckta intresse för matematik rörde sig du Châtelet i ett socialt gränsland. Å ena sidan förväntades en adelskvinna ha tillräckliga kunskaper för att samtala med män under middagar och salonger. Å andra sidan riskerade en kvinna som öppet briljerade med sina kunskaper att betraktas som pretentiös och onaturlig. Émilies intresse för matematik gick därför på tvärs mot tidens föreställningar om vad en kvinna borde vara och kunna. Samtidigt råder det ingen tvekan om hennes ovanliga begåvning. Hennes privatlärare Clairaut skrev i ett brev att hon var ”helt och hållet anmärkningsvärd”, och Voltaire kallade henne senare för “ett underbarn”.

Relationen med Voltaire

Voltaire Källa: Wikipedia

Återkomsten till Paris åt 1733 var inte bara början på du Châtelets matematiska studier. Det var också början på en livslång relation till en av Frankrikes mest framstående författare – Voltaire. I juni år 1734 skrev Voltaire till en vän:

”Det finns en dam i Paris, som heter Émilie, som i fantasi och förnuft överträffar de män som gärna tror sig veta mycket om både det ena och det andra.”
Ur Zinsser (2006) s. 78

Voltaires beundran var ömsesidig och det dröjde inte länge förrän han och du Châtelet inledde ett förhållande.

Voltaire var inte bara en framgångsrik författare. Han var också en kontroversiell bad boy som ofta hamnade i knipa – ja, till och med i fängelse. När han återigen gjorde sig fienden i huvudstaden kom Émilie överens med hovet om att ta med sig Voltaire till familjens slott Cirey i nordöstra Frankrike. Där kunde han hållas borta både från huvudstaden och från trubbel, argumenterade hon. Émilies man gick med på arrangemanget.

Slottet Cirey

På slottet Cirey tog Émilie du Châtelet igen den utbildning som samtidens normer hade förvägrat henne. Tillsammans med Voltaire ägnade hon dagarna åt studier och läste allt hon kom över om metafysik, filosofi och matematik. Till slut rymde biblioteket på Cirey över 21 000 titlar – ett bibliotek värdigt ett universitet.
    Du Châtelet och Voltaire var inte bara varandras älskare. De var också varandras intellektuella sparringpartner. Så när Voltaire bestämde sig för att skriva en bok om Isaac Newton blev Émilies matematiska kunnande ovärderligt. Det var hon som hjälpte honom att tolka den komplicerade matematiken. Ja, hon skrev rent av hela passager i Voltaires bok. I dag skulle hon ha betraktats som en medförfattare, men det var otänkbart på 1700-talet. Hon fick dock en form av erkännande. På bokens frontespis syns Voltaire ta emot Newtons idéer via Émilies reflekterande spegel, och bokens förord inleds med raderna:

“Du kallar på mig, väldiga och mäktiga geni,

Minerva av Frankrike, odödliga Émilie,

Lärjunge till Newton och till sanningen,

Genomsyrar du mina sinnen med din klarhet.”

Frontespis i Voltaires bok om Newton, Éléments de la philosophie de Newton (1738)

En tävling om eld

År 1737, medan Voltaire fortfarande arbetade med sin bok om Newton, utlyste den franska kungliga vetenskapsakademin en tävling. Uppgiften var att skriva en essä som förklarade eldens natur. Voltaire, som ville etablera sig som vetenskapsman, bestämde sig för att delta. Han och Émilie köpte utrustning och genomförde en rad experiment. De lät bland annat stoppa arbetet vid den lokala smedjan för att smälta ämnen och undersöka deras vikt. Voltaire menade att experimenten bekräftade Newtons hypotes att eld var materia, men Émilie höll inte med. Eld, menade hon, vägde sannolikt ingenting och påverkades inte av gravitation som andra kroppar gör.
    Utan Voltaires vetskap bestämde sig du Châtelet för att skriva ett eget bidrag till tävlingen. Hon beskrev experiment, formulerade hypoteser och diskuterade andra vetenskapsmäns idéer. Bland annat färgade hon ett lakan i olika färger och torkade det framför en eld för att undersöka om olika färger torkar i olika takt. Med bara två veckor kvar till inlämning arbetade hon outtröttligt. Hon sov inte mer än en timme per natt och doppade händerna i isvatten för att hålla sig vaken.

I april år 1738 tillkännagavs de tre vinnarna. Varken Voltaire eller du Châtelet var en av dem, men trots det gick akademin med på att publicera deras bidrag. Det var ett sensationellt erkännande av en kvinnas vetenskapliga arbete och gav Émilie en röst i det vetenskapliga samtalet. Mot alla odds hade hon blivit en av de lärda män som en gång samlades i hennes fars salong. Kung Fredrik den store av Preussen uttryckte sin förvåning och beundran i ett brev:  

“[U]tan att vilja smickra er kan jag försäkra att jag inte skulle ha trott ert kön /…/ vara kapabelt till så omfattande kunskaper, så mödosamma undersökningar och så solida upptäckter som dem ert vackra verk rymmer.”
                    Brev från Fredrik den store, 9 november 1738

Fler akademiska verk

Publiceringen av essän om eld gav du Châtelet mod att fortsätta sitt vetenskapliga arbete. När hennes sons privatlärare visade sig vara oduglig beslöt hon att själv ta ansvar för hans utbildning. Det gav henne idén att skriva en lärobok i fysik. Men för att kunna slutföra ett sådan behövde du Châtelet studera mer matematik. Hon anställde därför den tyske matematikern Samuel König som privatlärare, men hade stundvis svårt att följa hans höga tempo. Vid några tillfällen var hon nära att ge upp, men knöt näven i fickan. I ett brev till kung Fredrik den store skrev hon:

”Matematiken är nyckeln till alla dörrar & jag ämnar arbeta för att erövra den.”
Ur Zinsser (2006) s. 171

I början av år 1740 publicerade hon resultatet av sina ansträngningar, en 450 sidor lång bok med den franska titeln Institutions de physique (ung. Fysikens grunder). Målet var att skapa en sammanställning av det som var känt om fysik vid den här tiden. Hon skärskådade varje vetenskapsmans idéer – Descartes, Galileo, Newton, Leibniz – och gjorde en välavvägd syntes av deras teorier.
    Förutom att skriva om materia och kroppar, gravitation och krafter diskuterade du Châtelet även metafysiska frågeställningar. Vad går att veta, och hur kan vi skaffa oss den kunskapen? Liksom många andra naturfilosofer på 1700-talet diskuterade hon också Gud. Att förstå den värld som Gud hade skapat var ju i någon mening att förstå Gud själv.

Figur ur Institutions de physique

Institutions de physique blev en succé. Den trycktes i flera upplagor och översattes till flera språk. Du Châtelet fick beröm för sina tydliga förklaringar. En del menade till och med att hon hade förklarat Leibniz bättre än Leibniz själv. Plötsligt var du Châtelet ett erkänt namn i den lärda världen. Det märktes inte minst i hennes korrespondens. Visserligen hade hon även tidigare brevväxlat med andra vetenskapsmän och matematiker, men nu var hon inte längre deras elev utan deras jämlike. Några år senare, år 1746, blev hon invald i Bolognas vetenskapsakademi – en ära hon några år senare delade med en annan kvinnlig matematiker – italienskan Maria Agnesi.

Min Newton

En sida ur du Châtelets översättning av Newtons Principia Mathematica

Några år efter att Institutions de physique hade publicerats påbörjade Émilie du Châtelet sitt livs mest ambitiösa projekt. Hon ville översätta Newtons Principia Mathematica till franska från latin. Principia Mathematica var ett omfattande verk som behandlade alltifrån fritt fall till planeters omloppsbanor och universell gravitation. Det var matematik och fysik i absoluta framkant och ett verk som var känt för att vara svårt att förstå.
    Du Châtelets ambition var att göra Newton begriplig för fler. Projektet handlade alltså inte bara om översättning, utan om att förklara och förtydliga. Precis som Hypatia skrev Émilie därför egna kommentarer. Hon tolkade vad Newton menade när han inte var tydlig, och hon beskrev vad andra matematiker och naturfilosofer hade sagt i samma ämne. Dessutom valde hon att ersätta Newtons geometriska metoder med metoder från den moderna differentialkalkylen.
I dag är Newton en vetenskapens gigant vars idéer har haft stor betydelse för utvecklingen av fysik och matematik. Men på 1700-talet var Newtons idéer fortfarande obevisade hypoteser. Du Châtelets översättning bidrog på ett avgörande sätt till spridningen av hans idéer i Frankrike.  

En plötslig död

I februari år 1748 bjöds du Châtelet in till slottet Lunéville i hertigdömet Lorraine. Slottet tillhörde Stanislas Leszczyński, tidigare kung av Polen och den franska drottningens far. Där träffade hon officeren och poeten Jean Francois de Saint-Lambert och de två inledde en stormig och intensiv kärleksaffär.
    I början av år 1749 insåg du Châtelet att hon var gravid. Det var ett ödesdigert besked för en 42-årig kvinna vid den här tiden – en graviditet så sent i livet kunde mycket väl innebära en dödsdom. Émilie var rädd att hon skulle dö, men ännu mer fruktade hon tanken på att inte hinna avsluta sin översättning av Newtons Principia – det som skulle bli hennes livs viktigaste vetenskapliga verk.
    Hon bad Stanislas att få stanna vid Lunéville under graviditeten. Där arbetade hon frenetiskt, dag och natt, med sin översättning. Hon steg upp klockan åtta och arbetade oavbrutet till klockan tre på eftermiddagen, då hon tog en kopp kaffe. Därefter fortsatte hon med arbetet fram till klockan tio på kvällen, då hon åt middag och samtalade med Voltaire. Vid midnatt satte hon sig åter vid skrivbordet och arbetade fram till fem på morgonen. Det skulle ha varit ett omänskligt arbetsschema för vem som helst – Émilie du Châtelet var dessutom gravid.
    Männen i du Châtelets liv kunde inte alltid förstå hennes obevekliga disciplin och intresse för matematik. När Voltaire var hennes älskare skämtade han i ett brev om att hon ville tala om algebra, när han ville tala om kärlek, och Saint-Lambert anklagade henne för att älska Newton mer än hon älskade honom. I ett brev daterat 13 maj 1749 skrev du Châtelet:

”Förebrå mig inte för min Newton /…/Jag har aldrig gjort ett större offer åt förnuftet än att stanna kvar här för att avsluta den. Det är ett fruktansvärt behov, som kräver ett huvud och en hälsa av stål. Jag gör ingenting annat, det försäkrar jag er, och det är det största offer jag gör gentemot sällskapslivet sedan jag kom hit. Vilken dröm det vore att just nu vara hos er …”
           Brev till Saint-Lambert, 13 maj 1749

Några dagar innan du Châtelet skulle föda samlade hon ihop sin översättning av Newtons Principia Mathematica och skrev ett brev till bibliotekarien Claude Sallier vid det kungliga biblioteket:

”Jag tar mig den frihet som ni har gett mig, herrn, att överlämna i era händer de manuskript som jag har stort intresse av ska finnas kvar efter mig. Jag hoppas verkligen att jag ännu ska få tillfälle att tacka er för detta och att min nedkomst, vars stund jag bara väntar på, inte ska bli så ödesdiger som jag fruktar. Jag ber er vänligen att numrera dessa manuskript och låta registrera dem så att de inte går förlorade.”
Brev till Claude Sallier omkring den 1 september 1749

Översättningen låg oupptäckt i bibliotekets arkiv i närmare tio år innan den till slut publicerades år 1759. Vid den tiden hade nämligen Alexis Clairaut och hans kollegor använt Newtons principer för att – med aldrig tidigare skådad precision – beräkna återkomsten av Halleys komet. Det väckte ett förnyat intresse för Newtons idéer och Émilie du Châtelets översättning gavs äntligen ut. För många generationer kom den att bli den viktigaste vägen in i Newtons verk.

Ur du Châtelets översättning av Newtons Principia Mathematica

Den 4 september år 1749, bara några dagar efter att Émilie du Châtelet skickat sitt brev till det kungliga biblioteket, födde hon en dotter. Till en början såg det ut som om allt hade gått vägen, men den 10 september blev Émilie hastigt sämre. Hon fick svårt att andas – möjligtvis på grund av en blodpropp – och några timmar senare dog hon.

Eftermäle

Émilie du Châtelet var en kvinnlig matematiker under en tid när det i stort sett inte fanns kvinnliga matematiker. Att hon orkade bryta ny mark berodde till stor del på hennes genuina intresse för sanningen. De avslutande orden i hennes essä om eld är talande:

”Jag hoppas att min kärlek till sanningen kan väga upp min brist på talang,  och att min uppriktiga önskan att bidra till kunskapen ska förlåta mig mina misstag.”
              Ur Dissertation sur la nature et la propagation du feu

Kanske var det den jakten på sanningen som gjorde att hon vågade ge sig ut i en terräng som inte ansågs lämplig för en kvinna.
    Trots att Émilie du Châtelet var välkänd i sin egen tid kom hennes namn så småningom att blekna i historieböckerna. Hon avfärdades som Voltaires älskarinna, anklagades för att ha plagierat sina privatlärare och fråntogs äran för sin översättning av Principia Mathematica, som ibland tillskrevs Clairaut. Att återupptäcka hennes arbete är därför inte att gräva fram en bortglömd kvinna ur historiens marginaler, utan att på nytt erkänna henne som en av upplysningstidens vetenskapliga röster.

Porträtt av Émilie du Châtelet (Wikipedia)

Referenser

Charpentier, G red. (1878) Lettres de la Marquise du Chatelet. https://archive.org/details/lettresruniespa00chgoog/page/474/mode/2up Hämtad 21 januari 2026.

Du Châtelet, Emilie, Judith P. Zinsser, and Isabelle Bour. (2009) Selected Philosophical and Scientific Writings. University of Chicago Press

Du Châtelet, Emilie (1759) Principes mathématiques de la philosophie naturelle. Desaint & Saillant https://catalog.lindahall.org/discovery/delivery/01LINDAHALL_INST:LHL/1290367740005961?lang=en Läst 1 februari 2026

Janiak, Andrew (2024) 'The Rise and Fall of Émilie Du Châtelet', The Enlightenment's Most Dangerous Woman: Émilie du Châtelet and the Making of Modern Philosophy. Oxford Academic
https://doi.org/10.1093/oso/9780197757987.003.0001, Läst 21 Jan. 2026.

Navarro, Joaquín (2013) Women in maths. From Hypatia to Emmy Noether. RBA Coleccionables, S.A.

Perl, Teri (1978) Math Equals. Biographies of Women Mathematicians. Addison-Wesley Publishing Company.

Venkatraman, Padma (2009) Profiles in Mathematics. Women Mathematicians. Morgan Reynolds Publishing.

Zinsser, Judith P. (2006) La Dame d’Esprit. Penguin books, USA